själv roman...

Vad ser du om dig själv i spegeln varje dag?Kanske tänker du:oj vad ful jag ser ut?Kommer någon att märka mig i dag?Kanske bör jag var heja och vara "tjäckare" än jag är?Om jag sätter på mig mina nyaste kläderna kanske kommer de se nått?Varför kan de inte se mig nu som jag är?
Vet inte om du kanske tänker på dessa frågor?
De gjorde jag hela min skolgång när jag gick i skolan.
Kommer ihåg att gjorde var att jag var tyst och kollade hur de andra var i klassen när jag kom till Sverige 1996.Året jag skulle börja i 3:an och jag var pirrig att komma till en ny skola och allt var nytt.
Om de kommer att vilja leka med mig?I början var de kul och sen när börja märka att de  var tufft att komma till en klass att märka att jag inte låg på samma nivå som mina klass kompisar.
Jag fattade ibland och de var svårt att hänga med,jag försökte att vara som de andra i klassen.
De var inte lätt alla gånger,de kändes bra att var en i tjej gänget när jag trodde att jag hade vänner.Sen så när jag inte hade någon att vara med på rasten,så var inte de tjejerna som tog hand om mig i början där.?Tänkte ibland varför är jag inte med dom?Om de är mina klass kompisar varför var de inte med mig någon gång?Bara i klass rummet där jag satt. Så gick året och jag var tvungen att gå om 3:an. Just då i början så började jag fatta mer än vad jag hade gjort innan.Det blev så enkelt men jag viste vad för svårigheter jag hade för de var då jag började att göra massor av tester.Jag var den ändå av min klass kompisar. De var jobbit för jag inte vad de var:dyslektisk,de var nått som jag inte hade tänkte på när jag var i Bolivia i skolan där.Där var alla barn från klass 3-9 i samma skola och vi var som familj. Jag var inte rädd att gå fram till en som gick i 9;an,för vi var vänner och de var de bästa att hänga med,
Alla gillade alla och de var så naturligt att prata med dom som vem som största på skolan.
Här i Sverige var de annorlunda kände jag.Jag var inte som alla i min klass att jag hade svårt med en del grejer som min läsning.Hatade att läsa uch de var de sämsta jag viste fast pappa fixade en extra tjej som hette Sara från Sverige när vi bodde i Chochaba.
Men när jag gick om 3an igen blev de lättare och var med de som gillade mig och struntade i de andra fast jag viste att de skulle tänka:"hon som har gått om,för hon bott i Bolivia". Det var den tanken jag hade.
Jag viste att de kommer en dag när de vill veta mer om mig. Då ska jag berätta varför jag fick gå om.
När jag började min klass så tog 2 st tjejer hand om mig.Ska inte säga vad de heter,har inte frågat dem just nu att jag skriver om dem.Men de tog hand om mig på nått sett så blev de mina bästa vänner fast jag inte sa nått om till dom. Jag fick veta sen att de var bästa vänner de två men jag struntade i de. Just då blev jag stadig för jag känt vad folk tänkte om mig och jag lärde  mig mycket. Fram till 9:an på högstadiet så var vi 5 st som i ett gäng och en ny från Gränna. Vi gjorde mycket kul tillsammans sen mitten av 8:an så blev sjuk,vara inte på skolan i 2veckor.Jag var borta och helt slut och viste inte hur de kom sig.Bara att jag började att göra mera än jag skulle göra i skolan och tog mera på mig,sen blev de som en vägg att min självförtroende stupade,ville inte leva.Började att få tankar som jag inte hade tänkt innan.Tänkte att jag är ful,alla kollar på min fula kläder.Men jag sa inget i skolan och var glad som jag brukade vara med en mask för ansiktet.
Märkte att de var nått som hade påverka mig hemma den tiden jag började högstadiet. De var en jobbig tid i mitt liv och jag trodde aldrig att de skulle sluta.Den tiden jag var borta från skolan och var på ett hem,då kommer jag ihåg att jag fick blommor av mitt tjej i min klass de som jag var med. Då viste jag vad vänner verkligen var och de var äkta.Äkta kärlek från folk som saknade mig och tänkte på mig.
Så kom sommaren......................skönt tänkte jag slipper jag skola och plugg!Så kom de tårar hela tiden under den sommaren.Jag skämdes så mycket,de slutade inte hur jag än gjorde.
Sen hände nått konstigt på MBT ett läger: kommer i håg att de var mycket folk just den sommaren och jag hade svårt att vara med mycket folk,för jag mådde dåligt och jag tog tabletter.Svårt var de att vara i samma lokal med mycket folk,mina vänner på MBT viste att jag var sjuk. Sen var de ett en kväll så lyssnade vi på en som talade nått från bibeln.När de var klart efter en stund sa han:DU KARIN SOM SITTER HÄR,JAG VET ATT DU KOMMER BLI FRISK FÖR ATT GUD SA DE.Jag trodde att de var ett skämt..
Jag tänkte att men hur kan han veta detta?what!Ingen visste att jag var sjuk för att alla de 200st personerna kände inte mig så bra men kanske viste mitt namn.Hade inte sagt till någon om de..bara att någon hade frågat mig och jag ville inte säga nått.De var en gång när de kom fram någon sa:är du sjuk?K-nej det är jag inte!Skit jobbit var de och jag torkade tårarna igen....Men nu visste jag att de skulle bli bättre för om GUD säger nått sånt här så är de på RIKTIGT.När jag kom hem från lägret och började nian så var de tufft men jag klarade nian sen så började de på nytt i en ny skola.

Jag skriver detta för att jag inte rädd att berätta för någon om mitt liv och vad jag har gått igenom...
Nu har jag ett jobb som jag älskar att gå till.