Att kom från Sydamerika kanske tror de flesta är så kul.
Från att ha vänner till gå i en svensk skola i Chochabamba är inte lätt alla gånger. Sen när jag började gymnasiet så viste jag vilka mina bästa vänner blev.
De bästa var att när fick min
första praktik plats på Svenska kyrkan och hade vart där i 2 veckor då kände
jag mig glad efteråt. Då tänkte på nått vis här: om GUD vill att jag ska vara
här så får jag veta de. Jag lärde mig så mycket om barn som jag hade lärt mig i
skolan på bäckadal.Fast jag har alltid hört av alla att jag skulle passar med
barn. Men jag lärde mig mera och de visade nog att jag gjorde ett bra jobb. Träffade
personer som jag fick mycket av. Att jag vill aldrig gå där ifrån. Tror att det
var nått frö som satte mig i de jag gjorde fast jag viste att jag inte var ,lika
utbildad som förskollärarna där. Så började jag fatta de är nog barn som GUD
vill att jag skulle jobba med. När jag kom dit till min praktik plats för andra
gången så: Blev de så glada att jag kom.: bra att du kom vi har haft än del från
högskolan som var varit här de har inte vart så bra. Jag trodde att jag skulle
gå musik i gymnasiet. Men jag backade när jag fick veta vad man skulle göra,
tänkte att med mina svårigheter kan jag aldrig gå musik.!De kändes tråkigt men
sen tog jag sång lektioner i gymnasiet, det var så kul sen hade vi musik som
extra på min linje. Då gjorde jag 2 st musik video men de var så mycket bättre
tyckte jag. Kände att jag var bra på nått som jag älskade och jag gillade att
måla de var också ett plus.Jag blev så nöjd med musiken,jag viste att hag var bra på de.Medans mina klass kompisar var bättre än med att ta hand om äldre.Vi fick sy som extra ämne de var toppen.
De var en bra kommentar jag hade aldrig tänkt
på, att jag skulle vara så bra efter 2 veckor på en förskola sen dröjde de månader
till jag kom dit igen. Vet inte varför de blev så men då trodde jag att de är
nått som ligger i allt som jag har vart med om. Har sett innan spädbarn sitta
med sina mammor i fängelser i Bolivia och barn på gatan. Var bara 8år när jag
fick se allt som mina ögon öppnades.Fast att jag var då medveten att jag gick på
en bra skola och fick mat och kärlek av många. Skolan var som en familj för
alla för alla hände med alla. De fanns inget som sa: du är för liten. Jag var
med folk som var i högstadiet. När jag gick bara i 1:an till 2:an. Det fanns
inga gränser på ålder. Att jag var med
min mamma en kväll och såg vad hon gjorde typ vid 19.00 varje kväll. De tror
jag att de var nått som växte mig när jag kom till Sverige. Sen när jag var på
förskolan på Vättersnäs så blev de naturligt de var som jag skulle vara där.
Fast min lärare BO som inte vill ge sig. Sen när jag hade vart länge på svenska
kyrkans förskola så viste jag inte i 4:e året om jag fick nått jobb. Kom ihåg att
jag inte vill tänka på de och de tror jag inte att jag gjorde alls. Sen var jag
där i ett år och då började jag i stan på Torpa på kyrkklockan. De var större
och mera utmaningar och de tror jag skulle få. Att jag kom från en mindre plats
till större. Personalen var så bar och tog mitt handikapp så bra, de var aldrig
några frågor om jag inte tänker efter sen nu. De var toppen. Sen efter 2 så
fick jag sluta där för så är de bara ibland. Då tänkte jag att okej nu är detta
frö avklarat men kanske är de på väg till en annan väg uppåt. Hade inget jobb
på 4 månader och jag trodde att jag skulle fixa mitt körkort. Så blev de inte
jag gav upp fick ångest och tänkte okej inte nu nu är de kanske är de inte dags.
Sen kom jag till arbetsförmedlingen satt på 3 möten sen kom jag på att de fanns
en förskola i Skärsstad.
Började jag där och nu efter 3 år är de som de bra och
det är nog min vilja att jag var stark och klarade av allt som har hänt. Kanske
är de nog GUD som har hjälpt en på nått visa som man inte förstår i vanliga
fall vad som har hänt.
Dessa 4 år på Lyckan har jag lärt mig SÅ mycket av folk
de har gett en så mycket bra lär dom.
Glad att få vara där och de var nog min pappa som gjorde mig stark att jag är kvar tills nu , glad att jag kan ge glädje på lyckan nu också.
Kanske är jag ensam om detta?..
