Vid💛♥️💚.

Tro, livet, personer

Min tro har inte jämt vart helt så på toppen.När vi min familj var i mission i Cochabamba i Sydamerika  på fältet så var det så härligt för att de var så naturligt på något sätt. För min pappa var pator i en församling  man var pastors dottern med sina syskon.Men då vi hade så många runt om kring oss på Svenska skola med vänner och familjer. Kommer i håg när jag kom till min första klass 3:an i Sverige på Landsjöskolan i Kaxholmen. De var så pirrigt på något sätt och mina första tjej kompisar som jag fick mig tänka.Åh vad stor klass jag har kommit till typ 15 st var dom.Jag blev så omtyckt märkte jag tänkte wow, de var så snälla.Men så svårt att komma in i en klass men många personer.De blev som att jag var unik på något sätt de blev lite avundsjuka kände jag.Att hänga med de tuffa tjejerna sen började jag häng med en annan tjejen som var ensam som jag.Att de andra gänget av tjejer de vet jag inte varsom hände?Men då fick jag en bästis de kändes så kul.Sen fick någon veta de sen var annorlunda igen.Att hänga med henne igen, den tjejen som som henne Anna fick mig att må bra.När man var ute i de populära gänget.Den känsla var inte kul. Tänkte att man var tillsamman och gjorde roliga saker ihop.

De kom som en chock för mig.Att de var så grupperat vem man skulle hänga, tidigare i sitt andra liv i Sydamerika att man var som en familj.Att man kunde vara vän med en som gick fr klass 4-9 i högstadiet. de var så annorlunda än i Sydamerika när man kände sig som en familj med alla sina klass kompisar som var större än själv.Från åk 4-9 de var som ens syskon som man kunde skratta med m.m.Man var med varandra utanför skolan på helger och julfirande och midsommar /påsk firande.Som är så vanligt i Sverige som man gjorde som svensk i Sydamerika.

När man sa hej till äldre tjej/kille i Kaxholmen barn i ens skola som var äldre i skolan då var man konstig att som kunde göra de.Fick fråga ibland hur känner du dom i åk 5-6? Jag känner dom via kyrkan.Då fick man en stämpeln aha:Du går i kyrkan och tror på gud och du ber. Här i var de så stort på något sätt.De jobbiga var att jag var så långt i från mina kompisars nivå i åk 3 att komma in och ha de nyaste kläderna.Att gå kunde gå på disco på fredagarna när man gick klass 4-6.De var som ett tvång för att passa in i sin klass om man inte gjorde då var man än tönt.

Så jobbigt ett tag men jag ville att de skulle gilla mig för jag den som hade bott utan för Sverige en lång tid.Var så stolt över vill berätta de för alla min klass kompisar.

Men att vara kristen den tiden var inte lätt.Jag hade 4st  i min klass som var kristna som gick till kyrkan när jag fick gå om 3:an igen så jobbigt jag kommer jag ihåg.Men att passa in var inte lätt hela tiden de hade egna vänner.Kan tänka mig att de vara Anna L som jag passade med mest som var kristen och vi gick till samma kyrka.Sen i åk 5 var de 5 st personer och mig fr åk 4-9, som jag gick med de var inte som jag.Men de tyckte jag var snäll och vi hade roligt jämt.Stina M och stina J de var så grymma, de ville att man skulle må bra hela tiden.(vet inte i dag om jag har gjort något som har påverkat dem i dag?) Kommer ihåg att de skickade blommor till mig när jag blev sjuk i åk 8.Då var jag borta från skolan i 2 veckor, då kom de blom bud från dom.Det var en jobbig tid…

När jag tänker de nu så får jag tårar.

Även att vi var så olika sen kom de en till tjej i åk 7 som kom in i vårt tjej gäng.De blev en punkt som var en trygghet också.

Jag gick till min hemförsamling med min familj och det var så bra hade min systrar som var så cool tyckte med alla sin vänner i kyrkan.Då var min tro bra för att jag hade min säkerhet nära mig mina syskon.Men de blev mera i min när jag började på gymnasiet där man inte viste vad man skulle säga.För man viste redan innan vad folk tycker om kristna m.m. Jag kände att:nu är jag den ända i klass som tror på gud.Sa inget förs de blev en dag på en lektion när min lärare sa:kul Karin du ska ju sjunga i lucia tåget nu den 13/12.Jag bara ja…sen frågade hon vad jag trodde på.?De blev så jobbigt för innan viste alla att man var kristen.Nu blev de svårt kommer i håg att jag sa:jag tror på änglar.Då sa någon:aha du tror på gud?!Japp..var så nervös på att alla fördomar skulle komma på mig.Någon sa:aha är det därför du är så snäll?Tänkte just då bara sa några.Vi tycker om dig ändå ett par tjej kompisar i min klass.Då kände jag så skönt.Allt blev bekvämt igen till de normala igen.Folk störde sig på de viste jag såg och hörde de..Efter en tid så blev man accepterad igen på nytt. Men jag kände att jag med gud hela tiden fast alla skulle tänka.Så tänkte jag igen de är bara jag som har bott utomlands av mina klasskompisar. Jag vet så mycket mera än vad de vet om.De har gjort mig så stark i mitt liv och att jag har fått på gå MBT läger när jag var mindre till åk 9.Då slutade jag och började jobba sommaren. Nu när jag är äldre och har ett jobb som jag älskar att gå till.Då är det kan vara. Nu i dag som är min tro bättre än förut.Nu är jag nära gud när jag lovsjunger till hans ära.🙏..